Having chosen to swallow the red pill...

Thursday, November 25, 2004

Stepping up to the line

Well, it is all over bar the shouting. I will go to my last Swedish class today and then back to school on Monday afternoon to collect my grades and post a copy to the university admission services and then it is out of my hands. I will hear on the 17th of December whether I have got a place or not.

I have been thinking about something my Uncle-in law said whilst we gathered after the funeral. He was telling me about the realisation that he ad when his own mother died. He described it as ‘stepping up to the line’. He said that when you are young, there are people before you, grandparents, who reach their time and then pass away and then there are your own parents. In the meantime, you have a family of your own, and suddenly it comes to the time when your own parents pass away and there you are, you step up to the line. It is your turn next. The knowledge of generations suddenly sits on your shoulders and you are the ‘adult’ now. But he described the realisation that he was the next, it was only a matter of time, not in morbid terms but rather as the releasing of a burden. Time left becomes time clarified; rather like copper sulphate solution becomes crystallised when you turn the heat of a Bunsen burner onto it. As you step up to the line, you realise that you don’t have to have all of the answers, you realise that you can just be you and drop the pretences and you realise that you don’t have to make apologies for living.

I am not at the line yet, but I am glad to be able to take the gift of his insight and apply it to living authentically today.

Wednesday, November 24, 2004

Not even time to be sick

The ‘man cold’ that I complained so vociferously about earlier was in fact the third major infection that I have had in the last two months. They follow the same pattern, starting as a minor eye infection or in this last case as a cold, and then they spread to my ears, my sinuses, my throat and my chest. Carrying that around for the past two months, there is no wonder that I have been feeling a bit on the tired side!

Since I returned from UK, I have been reading the final book in a trilogy by Robin Hobb, based in a fantasy world, back in time, where medicine took the form of herbs, teas and infusions and the best cure for any illness was rest, warmth, food and liquid. And today? Today we don’t have time to be sick, The moment we get ill, we go and see the doctor and then get prescribed some tablets to take the symptoms away and then off we go again, diving head-first back into the life that probably gave us the symptoms in the first place. I am as guilty as anyone else. I am annoyed when, two days after I have seen the doctor with 5 infections running rampant in my body at the same time, I have difficulty running 10km with my running group and then I wonder why things get worse again! The thing is that I hate being weak or perceived as weak. But when you look at it, it is stupid really. Society has built-up these stupid bars that we need to measure ourselves to. I don’t want others to perceive me as weak, to think that I can’t stand strong like an oak tree and take all that life throws at me, so I just smile my way through it all and endeavour to keep on going.
But it is a little bit different. Think about it like this. You have an empty rucksack on your back, and each stressor that comes along represents one brick that you load into your rucksack. The more bricks that you put in your rucksack, the more tired you become and the harder it is to keep on walking. Sure, people are different, some can carry more bricks than others, but it is an inevitability that one day your rucksack becomes too full and you can’t walk anymore. My rucksack simply became too full. – But what is scarier than that is the realization that I didn’t realize it. I wasn’t aware how full my rucksack was until it brought me to my knees, I have no early warning system and no effective way of taking the bricks out. And now I am having to deal with it, to confront it face first, and still I feel that society is there, pointing the finger. I feel a weakling, I feel that my muscle tone is gone, I feel skinny instead of lean, I feel frustrated that I shouldn’t run or start-up my press-up and sit-up routine again and I feel frustrated that I couldn’t continue walking with all of the bricks that I had in my rucksack, and I know that I won’t feel any better until I can admit that I feel weak because I am weak, drop my defences and pretences and then start to slowly build my strength back up from there. And that takes time.

Tuesday, November 23, 2004

‘The bee’s last journey to the rose’ by Brian Patten

I came first through the warm grass
Humming with Spring,
And now swim through the evening’s
Soft sunlight gone cold.
I am old in this green ocean
Going a final time to the rose.

North wind, until I reach it
Keep your icy breath away
That changes pollen into dust.
Let me be drunk on this scent a final time,
Then blow if you must.

Monday, November 22, 2004

End of an era

I was at my Grannie’s funeral during the weekend in the UK. It was a nice service. My Aunts, uncle and Grandad had put together a beautiful service, which was a memory of her life and remembrance of her as the person she was, rather than a tearful mourning, led by an anonymous priest. Different members of the family contributed their memories of Grannie, either in the form of a speech or by reading a poem. I chose to read a poem called ‘A bee’s last journey to the rose’ by Brian Patten, from his collection ‘Storm Damage’. I chose the poem as Grannie always loved her gardens and gardening and was very generous in sharing her prodigious knowledge with others, and one of my many memories of her was going to sniff her roses one more time before the frost took them.
During the various speeches from Grandad and my father, recounting their memories of Grannie, I learnt a lot about a person that I didn’t really know. I realized as the service went on that I knew Grannie as a child knows an adult and not as one adult to another. In my first memories of her, she was already retired, but actively pursuing her interests in gardening, needlework and embroidery and reading. It was always a case for me of ‘here is Grannie, you behave well in front of her, make sure you are polite and wash your hands before you come to the table.’ And as I grew up and became an adult, she started to suffer the onset of Alzheimer’s and never shared the other part of her life with me, so my relation to her was still based on my childhood impressions. As the service went on, I began to learn about the woman behind ‘Grannie’ and leant, surprisingly, that she had walked a path similar to the one I am about to start on. After graduating in Classics from Cambridge, Grannie then wanted to work and for that, she needed a more vocational qualification. She quickly got granted a place at LSE (The London School of Economics) to read Sociology. Once she had graduated, she began working in a hospital as, what I think could best be described as Hospital Counselor. From there, she moved onto a woman’s hospital, tackling some of the harder issues of the time, such as abortion and abuse. Her work was of such as high standard that one of the well-known Professors at the time wanted her to become his Research Fellow. Grannie then stopped working to bring-up her family and then in the 60’s, when my Grandad was made redundant, she started working again in order to insure that the family could get by. This time she started working in Rugby with relationship and family counseling and, from what I understand, the work and the group she worked with here, went on to form the organization known as Relate, a well-known and respected organization in UK that works and educates others in the fields of couple, family and psycho-sexual therapy.
In respect to what I am about to do, I start to wonder whether Grannie planted a seed that is slowly starting to germinate and that, in the journey I have started to take, I won’t be entirely alone.

Saturday, November 13, 2004

Under a week left until I emerge from my cocoon

The world moves on. Yassir Arrafat dies, causing temporary destabilization on the Middle East, the US armed forces continue to pound Ramallah and the Dutch police go on a major anti-terrorist offensive to ‘clean-up’ after Van Gogh’s murder and all the while, I have been sitting like a the boy in a bubble, inside my little Swedish cocoon. Whilst the world winds its way down its path, I have been doggedly following mine, which at the moment consists of creating a 10 minute presentation on a Swedish book that I have just read, writing a book review and then learning the key facts, figures and dates from the history of the Swedish language.

But at 14:20 next Thursday, I put my pen down and like the clock striking midnight for Cinderella, my cocoon will split open and I will emerge blinking back into the world. I then will cycle home, pack my bags, go to my ju-jitsu class and then hop on a place to fly to England for my Grandmother’s funeral. It is as if, having missed me whilst I have been away, the world rushes to meet me, catches me up and then pulls me along with it.

Friday, November 12, 2004

Nationella Provet i det svenska språket, B-delen

Yep, I have just come home from the 5 hour long National Test in Swedish Part B. I wrote an 8 page essay on children’s rights and potential solutions to the problems facing children today. It felt good being able to pretty much express what I wanted to say in another language, and now I am going to express what I feel by pouring myself a goldfish-bowl size glass of red wine!

Thursday, November 11, 2004

Man Cold lifts and ju-jutsu gets down!

I am pleased to announce that my Man Cold is finally lifting. Of course it goes without saying that Ellie commented that she was glad ‘that is wasn’t as bad as the cold she had last week’ – but that is only because my immune system is like an exo-skeleton which fights all know bacteria with similar finesse to Neo & Morpheus’ Wu-Dun style in the Matrix films.

And on the subject of martial arts, it was ju-jutsu again this evening and my luck held as the sasqwatch wasn’t there, so I am spared at least until Sunday! Everything is more excitable in class at the moment as we move towards our grading examinations coming at the beginning of December. We are running through the routines, movements, blocks and defence techniques time and again so that they sit right. The only thing I am having difficulty with at the moment is the Japanese names. None of the others seem to be bothered by it, but I think it is the fact that the class is already held in another language for me and then throw a second one on top of that and I am struggling. Before class, I looked through the grading book and tried to find an easier way to learn the Japanese words, and suddenly there is was. All blocks that happen below stomach level, so defensive blocks from kicks and knees begin with the Japanese word ‘Gedan’ meaning ‘lower’ as opposed to ‘Chodan’ for middle and ‘Morote’ for upper. And how was I to distinguish between the three when the instructor barks out the Japanese and we are meant to spring into action? – Suddenly the answer was before me, ‘Gedan’, sounds like ‘get down’ and there I had it. With what sounded like a 70’s pimp shouting in my head, I lined-up and ran through an hour of mock grading almost without fault.

Footnote: Got another Swedish exam out of the way today, my oral presentation on the famous Swedish musician, Björn Afzelius. I will sit the 5 hour long national written test in Swedish tomorrow afternoon, so wish me luck…

Wednesday, November 10, 2004

Bad as it is, my Man Cold is offset by two small surprises

Yep, it is my first day free from work and how am I enjoying my new found freedom you ask? – Well I am still riding out my Man Cold and I have been working on my Swedish all day in for the final two-week push. But, two things have lit up this otherwise dreary, cold and grey November day.

The first was getting the first part of our Swedish National written exam back and finding out that I had got top grades. I was extra chuffed, not only for the grade, but also because I always have struggled with the written part of the languages I have learnt and the marked paper in front of me was surprisingly empty of red ink!

The second thing was getting a call from the Apple store to let me know that my long-awaited mini ipod (silver) had finally arrived and I could pick it up. It is luurvley, small, silver and frankly damn sexy and I am charging the batteries as I write so I can download music and get on down! I am like a little boy on Christmas Day. The Apple store will no doubt be relieved too as I have been ringing them about every other day for the past 8 weeks asking if it had arrived yet!

… and with that, I am going to sign off, sit back feeling pretty pleased with my self and let my mini ipod pump out some tunes, whilst I blow my nose and cough quietly.

A genuine Man Cold causes idle musings on sexism…

I think that it is a type of sexism that women/ladies/girls are unable to acknowledge that a ‘Man Cold’ truly is a step above the average cold, and what most people call flu, us men just chalk down to a slight cough and a runny nose.

But seriously, the moment a man has a cold, he is put on the defensive. ‘Oh you poor thing, it’s not that bad’ or that ‘if a man has a cold, he acts as if he has the flu and the end of the world is nigh’ it is almost as if, irrespective of how truly shitty we feel, it is never all that bad. ‘When women have a cold, they just have to get on with things…’ – that statement also often comes out of the blue. But, the thing is that men have to get on with things too. Sure, I have a cold, I feel bunged-up, I could go to sleep right now and it is only 15:45 and everything around me happens is a blurred haze and seems to happen to me a second or so later after it happens to everyone else, but despite that I still have to cycle to work in -2°C and work through the morning, then go to my Swedish exam and write descriptions of the main characters from this or that book, give my opinions and motivate them etc… Men have to get on with things too.

So, where am I going with this? Well, I actually want sympathy from women. This is not to mixed with pity, which in this case comes in belittling outbursts of ‘oh you poor thing!’ Sympathy is a genuine connection between two people. A simple acknowledgement of equality. It goes something like this, ‘I know that you have a cold and I sympathise because I have been there too and know that it feels shitty’

So, today I am feeling shitty, so drop me a comment and sympathise…

Tuesday, November 09, 2004

A journey of a thousand miles…

Apparently, it took Ford only 2 weeks to buy Volvo, although I can well imagine that there was some expensive legal overtime baked into that somewhere. Well, today, I am pleased to announce that 6 weeks after handing my notice in, I have finally agreed terms at the ad agency I work at and will be leaving after one final meeting tomorrow morning. I am a free man! The shackles have been removed from my hands a feet and I am squinting as my eyes get used to the sunlight.

But seriously, it has been a long time in the coming and finally the next piece can fall into place. This move means that I can now start my own company and use the income to help fund my second trip through university, so wish me luck.

And, as according to the House Rules, I got a call this evening from another agency that I will be working together with to let me know that the client have been bidding for over the past few weeks, has just given us the green light to start our first project with them, so the ball is rolling… watch this space.

Monday, November 08, 2004

A weekend like all others

The weekend went mainly to doing my Swedish work. I am making the final intensive push and everything will be finished by the end of next week. Between now and then, there will be 6 exams, including a 5-hour national essay paper, but then, it’s over all bar the shouting. Beyond that, I did my best to help Ellie get through her cold, I went running and had a very tasty Halloween dinner at Ellie’s sister’s place. And that, good people, is my life.

Sunday, November 07, 2004

An explanation of young people's drug usage and drug abuse both as a phenomenon in itself and as a social problem

EN FÖRKLARING AV UNGDOMARS DROGBRUK/MISSBRUK SOM ETT FENOMEN OCH SOM ETT SOCIALT PROBLEM

INLEDNING 3
FRÅGESTÄLLNING 3
DROGBRUK/MISSBRUK SOM ETT SOCIALT PROBLEM 4
ATT FASTSTÄLLA BEGREPPET >SOCIALT PROBLEM<
MED HÄNVISNING TILL DROGBRUK 4
ATT FASTSÄLLA DROGBRUK/MISSBRUK
SOM ETT SOCIALT PROBLEM 5
ORSAKERNA 6
EN KORTFATTAD KONSTRUKTIVISTISK
HISTORIA AV DROGBRUK/MISSBRUK 6
BEFINTLIGA TEORETISKA
FÖRKLARINGAR TILL DROGBRUK/MISSBRUK 7
Förklaringar på makronivå 7
Förklaringar på mesonivå 8
Förklaringar på mikronivå 9
ÖVRIGA FAKTORER SOM KAN FÖRKLARA DROGBRUK/MISSBRUKS
FRAMTRÄDANDE SOM ETT NORMATIV BETEENDE 10
PROBLEMLÖSNING 12
2 MOTSTÅENDE INTERVENTIONSMODELLER 12
PROHIBITION (AVSKAFFNING)
OCH EN NARKOTIKAFRITT SAMHÄLLE 12
HARM REDUKTION OCH ’LEGALISERAD’
ANVÄNDNING AV LÄTT DROGER 13
SLUTDISKUSSION 14


Inledning

Drogbruk/missbruk har haft en lång och varierad historia, både som en fritidssysselsättning för dem som hade råd och som en social problem som behöver samhälliga åtgärder. Trots otaliga samhälliga insatser, såsom folkhälsokampanjer, olika terapeutiska behandlingsmetoder och en stark sammankoppling både från politikerna såsom i media av droger med kriminalitet och utanförskap, ökar drogbruk. Detta är särskild tydligt bland ungdomar. Det är inte bara en fråga om ökning, men drogbruk blir så pass integrerat i deras livsstil att vissa kommentatorer och forskare, såsom Parker, Aldridge och Measham (1998) börjar kalla dagens ungdomar för ’den kemiska generationen.’

I deras fem år lång forskning kring drogbruk och missbruk bland Englands ungdomar, upptäckter Parker, Aldridge och Measham (1998) att konsumtionsmönstret hålla på ändra sig från 80-talets tunga heroin missbrukare. Deras forskning visade bl.a. att:

• Drogexperimentering och drogtillgänglighet hade ökat i snabbt takt i jämförelse med 80-talets konsumtionsmönster.
• Drogexperimentering började så tidigt som 12-14 års ålder och ökar exponentiellt till mitten på 20 års åldern.
• Mellan 25-50% av de ungdomar som deltog i deras representativa forskning hade provat droger vilket visar att drogbruk har blivit till normativt beteende.
• 59.1% av de 14 åringar som deltog, hade erbjudits gratis droger eller möjlighet till att köpa. Den siffran steg till 91.1 % när de hade fyllt 18.
• Genus och klasskillnader hade nästan suddats ut, med liknande konsumtionsmönster för ungdomar från olika kön, samhällsklasser och etnisk bakgrund.
• Även om drogexperimentering statistikmässigt hade blivit normativt beteende, använde inte de som experimenterade med droger dessa regelbundet och det var mest kannabis som används.
• Det finns ett större sortiment droger som är tillgänglig idag, med ökad användning av amfetamin, amyl nitrat och LSD bland de som är under 18 och ökad användning av ecstasy bland de som är över 20.
• Användning av heroin och kokain bland ungdomar är relativt sällsynt och även bland de som regelbundet tar droger kopplas denna typ av missbruk ihop med medias negativa bilder av nedslitna knarkare.

Frågeställning

I en diskussion om socialt arbete, föreslog Malcolm Payne (1999) att man kunde förstå socialt arbete som ’den sociala lansering av möjligheten till ingripande och åtgärder inför problem som anses kräva en ’lösning’ och som definieras som ’sociala’’ (Sunesson, S 2000:159). För att kunna ingripa och vidta åtgärder, måste den kunskap som social arbetare ha, kunna översättas till effektiv prevention. Men, som de ovannämnda statistikerna visar, drogkonsumtion bland engelska ungdomar har ökat och har till och med nästan blivit ett normativt beteende. Om vi påstår att, trots föräldrarnas bekymmer, folkhälsokampanjer och ett bekostat ’krig’ mot drogrelaterad kriminalitet, preventionen har misslyckats, då måste vi ifrågasätta den kunskap som preventionerna baseras på.
Allt för ofta, särskild inom missbrukarvård, betraktas de som använder narkotika som om de inte är i stånd att förstå sitt eget bästa. De betraktas som ett passivt objekt, som mindre vetande, kemiskt styrd och att de sakna en egen inre kontroll (Goldberg, T 2000:17). Det finns psykologiska teorier som förklarar drogbruk som resultat av deras livscykel med ’pathways’ forskning som fokuserar på hur missbrukande föräldrar, misshandel i hemmet, tidigt antisocialt beteende och problem under skoltiden kan leda till en ökad benägenhet till droganvändning. Det finns också en hel del sociologiska teorier som påpekar spänningar i samhällets strukturer, klasskillnader, marginaliserade avvikande subkulturer och stämpling. Men detta ger inte längre en fullständig förklaring till varför drogbruk nästan har blivit till normativt beteende, att det är lika troligt att en framgångsrik medelklass kvinnlig student från ett fullständigt ’normalt’ hem använder droger som det är att en arbetslös svart kille med en disfunktionell bakgrund använder droger. Det förklarar inte varför drogbruk har flyttat från en avvikande subkultur på samhällets utkanter till en central position bland andra risktagande aktiviteter såsom oskyddat samlag, ökad alkohol konsumtion (spritfestandet) och rökning.
Om vi istället vänder allting upp och ner och betraktar dessa människor som ett handlande subjekt dvs. att de som använder sig av droger är normal och fullständigt kompetenta att fatta beslut, då måste vi fråga ’Varför väljer dem så?’
I min frågeställning håller jag mig kritiskt till de befintliga teorierna som fullständiga förklaringar av det ungdomliga drogbruksmönstret och genom att ge en genomgående analys av olika faktorer på en makro-, meso- och mikronivå, ska jag påstå andra faktorer som borde beaktas för att kunna förklara droganvändning som ett nästan normativt beteende bland dagens ungdomar.
Tilläggas bor att jag har valt att begränsa mig till ungdomars drogbruk, med hänvisning till Parker, Aldridge och Meashams (1998) fem års forskning i England, eftersom det är just ungdomens bruk av droger som betraktas som mest hotfullt och ungdomar som oftast framställs som narkotikaproblemets ikoner. Jag har också valt att skilja mellan bruk och missbruk och även om jag ska titta på missbruk, den större vikten lags på att ange förklaringar för ungdomars allmänna drogbruk. I min ställning och argumentation har jag valt att utgå ifrån en konstruktivistiskt synsätt eftersom jag anser att drogbruk/missbruk konstrueras i ett komplex samspel mellan samhället, politiska makthavare, lagstiftning, det mediciniska etablissemanget och massmedias inverkan.

Drogbruk/missbruk som ett socialt problem

Att fastställa begreppet >socialt problem< med hänvisning till drogbruk

Begreppet >socialt problem< har visat sig vara svårt att definiera och frågan >vad är ett socialt problem< kan inte besvaras på något enkelt och tydligt sätt (Meeuwisse, A och Swärd, H 2002:45). Problemet ligger i att själva begreppet är konstruerat och därmed är utgångspunkten för definitionen mångfacetterad och svår att fastställa. För att objektivt kunna analysera sociala problem, deras orsaker, innebörd och eventuella åtgärder, är det nödvändigt att kunna komma fram till utgångspunkten. Utgångspunkten avslöja problemets kontext och uppbyggnaden som sen öppnar upp nya tolkningsmöjligheterna över hur problemet manifesteras och de eventuella åtgärder som kommer i fråga.
Om man diskuterar sociala problem på ett mer filosofiskt plan, hamnar man mellan två ontologiska motpoler, nämligen objektivism eller realism och konstruktivism eller relativism.
Enligt objektivistisk ontologi betraktas ett socialt problem som ett uttryck för vissa objektiva socioekonomiska förhållanden, mer eller mindre giltiga också i ett längre tidsperspektiv. Dessa förhållanden leder till ett tillstånd som är negativt för individer och för samhället och därför är exempel på sociala problem (Bergmark, A & Oscarsson, L 2000:142) Objektivister strävar efter att identifiera de objektiva förhållanden som utgör sociala problem för att sen kunna forska sig fram till en föreställning om hur själva problemet bör lösas. Om man tar drogbruk, intresserar sig objektivister för varför det uppstår och varför den ökar.
Den objektivistiska ontologins motpol är konstruktivistisk ontologi som påstår att ett problem inte existerar om ingen upplever det så. Ett problem är då socialt konstruerat och uppstår först när tillräckligt många människor upplever något som problematiskt och anser att något måste göras åt det. Denna tanketradition är varken ahistorisk eller universalistisk eftersom den anser att ett problem inte är givet en gång för alla, utan är relativt till en miljö, kultur, tidsperiod och diskurs (Daniel Ankarloo 2005-01-31). På grund av dessa olika faktorers inverkan på problemet, har konstruktivister ett symboliskt interaktionistiskt perspektiv, där de inte är intresserad av varför ett problem uppstår, men hur det uppstår. Konstruktivister pekar ut hur skapandet av ’narkomanen’ är ett moment i en social och kulturell differentieringsprocess där det skapas skillnader mellan olika grupper av människor (Hilte, M 1996:25). De vill förklara hur fenomenet uppstår, hur det artikuleras d v s hur det diskuteras inom den offentliga sektorn samt vilka konsekvenser som finns för de människor som använder sig av droger.

Att fastsälla drogbruk/missbruk som ett socialt problem

Med hänvisning till dokumentet ’Om sociala problem’ (Gregersen 2005) finns det vissa kriterium som ett fenomen måste uppfylla för att kunna betraktas som både ’ett problem’ och som ’socialt’ i sin natur. Först måste fenomenet ha med samhället och struktur att göra och det måste syntes i den sociala sfären. Om man utgår från det konstruktivistiska synsättet, så har samhället själv redan stämplat drogbruk/missbruk som ett socialt problem, eftersom allt icke-mediciniskt bruk av narkotika är brott mot lagen. Här har samhället tagit ställning och genom lagstiftning satt en social strålkastare på en annars privat aktivitet. Fenomenet har fått det som Blumer kallar för ’en social legitimation’. (Hilte, M 1996:24)
Andra kriteriet är att fenomenet måste ha en viss storlek och eventuellt påverka ett ökande antal människor. Här blir definitionen flummigt eftersom ’en viss storlek’ är ett subjektivt begrepp. Betyder ’en viss storlek’ ett tillräckligt statistisk signifikant antal som lockar till sig uppmärksamhet från dem med diskursivmakt, t ex media eller politikerna? Betyder ’en viss storlek’ att antal påverkade människor är tillräckligt stor att fenomenet börjar synas hos allmänheten, att det kan räknas som en trend? Om vi går utifrån Parker, Aldridge och Meashams (1998:15) siffror att mellan 25-50% av ungdomar hade vid 20 års ålder provat droger; om det finns rund 3,7 miljon ungdomar mellan 15-19 i England, betyder det att mellan 0,9 till 1,8 miljon ungdomar har provat droger. Är detta ett tillräckligt stort antal för att räknas som ett socialt problem? Enligt objektivister är drogbruk/missbruk ett problem eftersom dess inverkan objektivt kan fastställas och detta sker genom att påpeka att problemet påverkar ett statistisk signifikant antal människor och att antalet ökar med tid.
Enligt konstruktivister, måste fenomenet synas för att kunna betraktas som ett socialt problem, med detta menas att det betraktas som tillräckligt allvarligt och att dem med diskursivmakt har definierat det som ett problem. Med den väl dokumenterade och bekostade kriget mot drogrelaterad kriminalitet som pågår i Syd-Amerika och Asien, har det globala samhället tagit ställning till drogbruk/missbruk som både ett problem och som ett problem som är tillräckligt allvarligt och som behöver åtgärdas. Med en sammankoppling av drogbruk/missbruk till ungdomlig kriminalitet och till folkhälsoproblem såsom HIV/AIDS har dagens politiker påpekat drogbruk/missbruk som en ytterst allvarligt socialt problem. Med sina föreställningar av 80-talets ’nedslitna livlösa heroin knarkare’ och skräck rubrikerna från 80-talets crack kokain historia från USA och 90-talets ’rave’ scen; har media också bidragit till den offentliga diskurs kring drogbruk/missbruk som ett socialt problem.
Om ett fenomen anses som ett problem, då anses det vara både möjligt och nödvändigt att åtgärda. Igen, utifrån en konstruktivistiskt synsätt betraktas drogbruk/missbruk som skadligt för individen, som skadligt för folkhälsan och när det sammankopplas med kriminalitet, som skadligt för samhället i allmänhet och därför anses som åtgärdsnödvändigt. Eftersom det finns över 6 miljon drogfria missbrukare aktiv inom anonym narkotika (narcotics anonymous 2005) och tillräckligt med statistiska bevis som att vissa mediciniska och terapeutiska behandlingsmetoder leder till självvald (eller tvungen) abstinens, då betraktas drogbruk/missbruk som möjligt att åtgärda.
Det sista kriteriet är att om fenomenet betraktas som ’socialt’ i sitt antagande och om det anses som både nödvändigt och möjligt att åtgärda, då måste det också vara tydligt att det är statens ansvar att eventuellt lösa problemet. Eftersom det finns möjlighet till tvångsomhändertagning enligt LVM, har regeringen tagit ställning, genom lagen, till möjliga tvångsåtgärder om individens handlingar anses vara ett hot mot dem själva eller mot samhällets övriga medlemmar. I det här fallet anses individen som en missbrukare fast i ett tvångsmässigt beroende (Hilte, M 1996:25) och samhället måste ingripa.

Orsakerna

Szasz (1975) påpekade att utvecklingen av ett beroende är en sammansatt och komplex process som, vid sidan om preparatets farmakologiska egenskaper och deras neurofysiologiska påverkan, kan bestå av personlighetsmässiga, utvecklingspsykologiska, kognitiva, situationella, sociala och kulturella faktorer (Hilte, M 1996:29)

En kortfattad konstruktivistisk historia av drogbruk/missbruk

En omfattande historia av drogbruk/missbruk ligger utanför ramarna för detta arbete, men eftersom opiatanvändaren har färgat våra föreställningar om vad det innebär att vara narkoman och eftersom opiatanvändarens historia framställs tydligast i USA, försöker jag, med en kortfattad granskning av USA:s drogbruk/missbruks historia, framställa hur drogbruk/missbruk har blivit konstruerad till det sociala problem vi har idag.
Drogbruk började i USA, England och Sverige ungefär samtidigt i början av 1800-talet. Den började med användning av opium och sådana medel som framställs av opium, t ex. morfin som dagens läkare ordinerade, mest till kvinnor, för att lindra olika sorts smärta. Samtidigt sålde den kvasimediciniska industrin mediciner som innehåll opium för att bota allmänna krämpor och s.k. ’kvinnobekymmer’. Under den här tiden uppfattades bruk av opiater inte som ett socialt problem eftersom den typiska opiumätaren var vita, medelålders och välbeställda småstadskvinnor. Läkarkåren betraktade heller inte opium som beroendeframkallande. Bilden började ändras i början av 1900-talet när ung män, som tillhörde minoritetsgrupper och lägre samhällsklasser, började använda heroin i rekreationssyfte. Just heroin hade aldrig fått fotfäste som läkemedel och hade redan ett enbart negativt perspektiv och det moraliska fördömandet av opiatmissbruk växte i omfattning av missbrukets association med grupper som redan var ifrågasätta, såsom unga, kriminella och svarta (Hilte, M 1996:26).
December 17, 1914 undertecknade President Wilson ’The Harrison Act’ som krävde att alla som hade en licens att handla och framställa narkotika måste registreras och betala skatt och att alla icke-registrerade personer endast kunde köpa narkotika på recept i mediciniskt syfte (ibid:28). Det var också runt den tiden att läkarkåren började definiera opiatberoende som ett mediciniskt problem. Till sist var det USA:s Högsta Domstolens tolkning av ’The Harrison Act’ som ett ’förbud mot allt medicinisk bruk av opiater och en kriminalisering av narkomaner’ (ibid) som orsakade en omfattande moralisk omvandling av narkotikabruket. Lagstiftning utvecklades vidare under 1900-talet med bl.a. i 1951 ’The Bloggs Ammendment’ som gjorde det lättare att åtala brukare och langare och ’The Narcotic Control Act’ i 1956 som införde ännu stängare lagar. Det var först i 1960 som den Högsta Domstolen började inta ett mediciniskt perspektiv och rekommenderade strafflindring och återupprättandet av läkarnas expertis i behandling av narkomaner. Narkomaner omvandlas alltså från onda till sjuka och olika tolkningar av detta synsätt präglar narkotikapolitik idag.
Till skillnad från USA blev opiummissbruk Sverige redan under 1900-talets första hälft en mediciniskt angelägenhet, men det var först på 50-talet som narkotikamissbruket började uppmärksammas utanför det mediciniska området. Mellan 1954 och 1968 debatterades både bruk av lugnande och uppiggande medel och ungdomars bruk av narkotika inom massmedia och på ett politiskt plan (Tops, D 2000:41) Det var just ungdomars bruk som betraktades som särskilt hotfullt och förknippades med ett moraliskt sönderfall (Hilte, M 1996:31).

Befintliga teoretiska förklaringar till drogbruk/missbruk

Förklaringar på makronivå

Durkheim använde begreppet ’anomi’ för att beskriva ett tillstånd av brist på moraliskt styrning orsakat av dåtidens fabriksmässiga organiseringen av arbetet. Om jag kan ge anomi en modern tolkning som ett tillstånd kännetecknat av känslor såsom maktlöshet, meningslöshet, ensamhet och stress. Och om man sätter den inom kontexten av dagens strukturella förhållanden, skapat under en kapitalistiskt ekonomi, kopplat till ett post-modernistiskt samhälle påverkat av globaliseringens effekter, då kan man förklara drogbruk/missbruk som en utväg för människor som upplever anomi i dagens samhälle (Hilte, M 1996:59).
Merton (1951) utvecklade Durkheims anomiteori vidare med hans teori om ’relativ fattigdom’ där han betonade spänningen som kan uppstå mellan individens mål och de resurser som individen har tillgång till, relaterat till deras klasstillhörighet. Han betraktade dagens samhälle som präglades av masskonsumtion, statusjakt och en framgångsideologi som predikar att hårt arbete och begåvning är vägen till en hög befattning och ägande av statusprylar. I hans beskrivning av fem olika anpassningstyper, är det oftast ’reträtt’ som används för att förklara missbrukares förkastning av både kulturella och institutionella mål. Detta görs i formen av motstånd eller flykt som de använder för att undvika spänningen. Detta liknar Parsons beskrivning av ’sjukrollen’ som en strategi för att kunna dra sig undan ansvar och krav i dagens prestations- och konkurrensinriktade samhällskultur (ibid:74). Mertons teori kan kritiseras utifrån två olika synpunkter. För det första visar forskningen (Parker, Aldridge och Measham 1998:87) att brottsligheten, i det här fallet, missbruk inte alltid är koncentrerad till samhällets underklass men istället visar den sig jämt fördelat över kön, klass och etnicitet. För det andra betraktas Mertons teori drogbrukare som passiva offer av spänningen inom samhällets struktur och den tar inte hänsyn till människors kompetenta, målmedvetna handling, med andra ord, avvikandet anses som en naturlig följd av spänningar inom samhället och inget annat val framställs.
Andra förespråkare av teorier som betonar spänningen i samhället är de som framhäver en neo-marxistiskt radikala avvikareperspektiv, där drogbruk är ett uttryck för samhällsystemets normala sätt att fungera. Med orättvis fördelning av ekonomiska, kulturella och sociala resurser och en lagstiftning som används som ett sätt att tvinga underklassen till underkastelse genom kriminalisering av deras aktivitet som anses hotande mot den etablerade ordningen, uppstår drogbruk/missbruk som en form av aktivt motstånd (Hilte, M 1996:77). Den grupp som har makten har också tolkningsföreträde och kan på så vis konstruera en grupp människor som ett sociala problem, som de sen kan bestraffas genom tillämpning av sina regler. Det är uppenbart genom, t ex paradoxala förklaringar av narkomaner som människor som inte kan fatta egna beslut och samtidigt som regeringen pekar på dessa människor som ansvaring för målmedvetet kriminellt beteende. Igen, måste påpekas att man kan ifrågasätta teorins lämplighet i dagens läge eftersom forskning visar att drogkonsumtionsmönstret är alltmer jämt fördelat över klass, kön och etnicitet.

Förklaringar på mesonivå

80-talets förklaring av tunga heroinmissbrukare från arbetarklassen följde Burgess (1926) zonhypotes (ibid:44), där avvikande beteende, i det här fallet heroinmissbrukandet, förklarades som en resultat av områdets geografiska och sociala egenskaper, såsom fattigdom, arbetslöshet, sjukdom, bristfälliga utbildning och dåliga bostäder. I hans forskning kring segregation i Stockholms kommun, redovisade Sarnecki (1985) siffror som visade att ungdomsproblem som missbruk var mer vanligt förekomligt i stora och moderna förorter, där inkomsterna är låga och med en hög adel är invandrare och socialbidragstagare än i äldre stadsdelar där villabebyggelsen var mer omfattande (ibid:52). Bristen på social ordning leder till bristfällig social integration som i sin tur ökar individens benägenhet till avvikande beteende i allmänt och till drogbruk i synnerhet.
Cohen (1955) och Sutherland (1962) reflekterade i sin forskning kring sin tids uppfattning om missbruk och ungdomsbrottsligheten bland arbetarklassens unga män. Cohen fokuserade på missbruk som ungdomens sätt att lösa sina frustrationer orsakat av deras underkastade sociala position och dess innebörd. Drogbruk/missbruk var deras sätt att göra motstånd mot ett samhället som hade placerat dem utanför. Det var ett sätt att fly den hårda vardagliga realiteten (ibid:82). Fram till 80-talet var detta en lämplig förklaring, eftersom unga män från arbetarklassen konstituerade det största antalet tunga heroinmissbrukare, men i början på 90-talet, med LSD:s och ecstasy:s framgång, började bilden av ’den typiska drogbrukaren’ ändras skarpt och teorin anses inte gälla längre (Parker, Aldridge och Measham 1998:6). Genom att förklara drogbruk som ’arbetarklassens protest mot medelklassens värderingar’ använder sig Cohen av medelklassmåttstocken där han anser hans klassbetingade förklaringar som likgiltiga för en annan klass.
Sutherland i sin tur fokuserade på umgängets inverkan på avvikande beteende. Hans ståndpunkt var att avvikande umgänge ledde till avvikande attityder och eventuellt till avvikande beteende. Kort sagt, det finns ett högre antal kriminella subkulturer bland arbetarklassens unga män och bland dem finns en tydlig missbrukskultur, där narkomaner (människor som har gjort karriär som missbrukare och har till följd av det utvecklat en narkomanidentitet (ibid:129) lär yngre missbrukare överlevnadsstrategier och står för grupptillhörighet. Människor som blandar sig inom sådana subkulturer har en högre benägenhet att överta gruppens beteende, handlingar, normer och värderingar dvs. att själv bli narkomaner. Återigen har forskning visat att detta inte är fallet eftersom drogbruk/missbruk pågår i samhälles alla sfärer. Tilläggas bör att i hans teoribildning betraktar Sutherland människor som viljelösa objekt och han tar det för givet att alla ska överta subkulturens normer och värderingar utan att ifrågasätta dem.
Förespråkare för livscykelteori (Laub och Lauritsen 2000) framhäver hur olika livsfaser och deras konsekvenser kan påverka eller öka en människas benägenhet till avvikelse t ex. tonårstiden är en livsfas där det finns en ökad risk för avvikande beteende. Under tonårstiden är det mer vanligt att man kan börja skolka och då ökar risken att man hamna i fel grupp/gäng där drogexperimentering sker. Konsekvenser av detta kan vara att man till sist får dåliga betyg, som leder till begränsade arbetsmöjligheter, som i sin tur kan leda till fortsatt drogbruk. I ungefär samma tankebanor, dokumenterar förespråkare för ’pathways’ forskning hur olika livserfarenheter över tid kan leda till en ökad benägenhet att begå brott. Forskarna påpekar disfunktionella familjer, föräldrar med missbruksproblem och dålig prestation i skolan som faktorer som kan ökar tendensen att ägna sig åt drogbruk (Belknap, J 2001). Enligt min uppfattning saknar denna teorin en tillräckligt förklaring för dagens drogbruksmönster som innefattar framgångsrika yrkesmänniskor, duktiga högskolsstudenter och pojkar och flickor från fullständigt funktionella familjer.

Förklaringar på mikronivå

Medan strukturfunktionalismen beskriver samhället som en yttre och tinglik struktur som omger och begränsar människans handlingar (Hilte, M 1996:108), betraktar interaktionismen individen och samhället som två motpoler som utgör helheten. I hans teori om stämpling betonar Becker (1973) det sociala samspelets betydelse för utvecklingen av individens självkänsla och självbilder. Hans grundantagande är att avvikande beteende är sammanlänkat med omgivningens reaktioner och har ingen självständig existens utanför den sociala kontexten. Avvikandet är ’en transaktion som äger rum mellan någon social grupp och en individ som gruppen uppfattar som regelbrytare och där gruppmedlemmar tillämpa existerade regelverk för att stämpla individen som utanför’ (ibid:117). Enligt Becker är stämpling en komplex process av definition, identifiering, avskiljning, beskrivning, utpekande, medvetande och självmetvetandegörande (ibid:115). Goldberg (2000:115) definierar stämpling som ’[…] en process bestående av upprepade negativa reaktioner från signifikanta andra, som sammantaget resulterar i att individen omdefinierar sin självbild så att den blir mer negativ än den dittills varit’. Stämplingsprocessen resulterar i att den drabbade människan börjar utveckla skamkänslor, som Elias (1939/1991) definierar som ’en form av olust eller rädsla som uppkommer i en speciell situation, när den människa som måste känna sig hotad på grund av sin underlägsenhet inte kan avvärja detta hot, vare sig direkt eller på något annat sätt (Dahlgen, L & Starrin, B 2000:76). I hans studier av narkomaner på ett behandlingshem, förklarar Eriksson (1987) hur en narkomankarriär med resulterande skamkänslor kan utvecklas utifrån stämplingsteorin. Det börjar när personen stöts ut ur sin primärgrupp och får kontakt med en missbrukskultur. Här blir personen stämplad och upplever skamkänslor och detta minskar möjligheten för dem att leva ett vanligt liv. De börjar söka sig till likasinnade för att reparera deras negativ självbild, som är resultatet av stämpling och under tiden undergår de en självbildsförändring där de börjar uppfatta sig själva som en missbrukare (Hilte, M 1996:129). Till skillnad från Eriksson, börjar Goldberg (1995) med föräldrarnas stämpling som leder till en negativ självbild. Deras stämpling leder i vissa fall till en primär avvikelse som t ex. drogexperimentering som kan leda till samhällelig stämpling. Den samhälleliga stämplingen kan leda till en förstärkt negativ självbild och sekundär avvikelse, där individen börjar identifiera sig själv med deras avvikande beteende och till sist hamnar individen i en avvikelsesprial (ibid:130). Som kritik till stämplingsteori kan man påpeka att den är endimensionell genom att den bortser från andra samhälleliga och strukturfaktorer som kan bidra till missbruket och den förklara inte vad som har lett till att individen ta till sig beteendet som sen stämplas som avvikande eller vilken grupp som löper störst risk att drabbas av stämpling (ibid).
Andra interaktionistiska förklaringar betonar individens medvetna val att ta droger p.g.a. deras förmodade euforiska verkningar, som en ’dörr i muren’ och en genväg till nya upplevelser och för att kunna skaffa sig utökad energi (Goldberg, T 2000: 63-65). Eftersom rusmedlet sätter igång biokemiska processer i kroppen genom antigen en förändring av celler i det centrala nervsystemet eller påverkning av kroppens transmittor substansen, anses individen till sist vara kemisktstyrda och beroende.

Övriga faktorer som kan förklara drogbruk/missbruks framträdande som ett normativ beteende

Poängteras skall att min referens till drogbruk/missbruk som ett normativ beteende inte betyder att det är normalt för unga människor att använder droger, men beskriver istället hur ett avvikande beteende som hade sin plats inom olika subkulturer på samhällets utkant har blivit assimilerat inom en större grupp eller kultur. När jag refererar till droger, menar jag bara vissa droger, såsom kannabis, nitrater, amfetaminer, LSD och ecstasy och inte hårdare droger som kokain och heroin.
Många av de ovannämnda teorierna kan inte anses ge fullkomliga förklaringar för dagens drogbruksmönster. För det första skiljer de inte mellan bruk och missbruk eller mellan lätta och tunga droger. De skiljer inte mellan en tjej som ’feströker’ lite haschisch en gång i månaden och en tung heroinmissbrukare som tigger på järnvägsstationen. I dagens läge det är lika viktigt att skilja på dessa två motpoler som det är att skilja mellan en människa som dricker ett glas vin vid middagsbordet varje dag och en alkoholist. Även om allt icke-medicinisk bruk av narkotika är lagbrott, blir det bara till ett socialt problem när dessa människor anses som en fara för sig själva eller för samhällets andra medlemmar. En annan svaghet i teoribildning är att de inte tar hänsyn till de omständigheter som dagens ungdomar går genom i deras resande till vuxendom. Enligt min uppfattning, har många forskare tagit sin erfarenhet av tonårstiden och tillämpat den som lika giltig idag, men dagens drogkultur och tonårstid är väldigt annorlunda än den var för bara 10 år sedan.
Som tidigare nämnts i Parker, Aldridge och Meashams (1998) forskning visar sig genom att leva ’normalt’ idag kommer många ungdomar i kontakt med droger som i sin tur kan leda till olika anpassningsstrategier och till systematisk desensitisering. Detta kan leda till en ändrade attityd där de skiljer mellan hårda droger och ’oacceptabelt’ missbruk och lättare droger och acceptabelt rekreationell användning bland deras kompiskrets inom vissa sociala ’settings’ t ex. på puben, på fest eller ute på klubbar. De skiljer också mellan en kompis som ’hjälper’ dem skaffa lite kannabis och en väletablerade langare som är en del av en kriminell subkultur.
På makronivå måste man titta närmare på de förändringar som är en del av ett post-modernistiskt samhälle. Förändringar på arbetsmarknaden orsakade av globalism har resulterat i mindre arbetsmöjligheter och hårdare konkurrens på arbetsmarknaden. Detta har orsakat en splittring mellan välutbildade ungdomar som får ett bra jobb, men som behöver en avkoppling från allt stress och prestationskrav, och de som saknar förmåga eller ambition som måste nöja sig med lägre belönat arbete och som söker ett sätt att fly ifrån vardagsslitet. Kopplat till ändringar på arbetsmarknaden, har ökande huspriser och ökande antal människor med studieskulder orsakat att mer ungdomar stanna hem längre än förut, eller delar boendet. Konsekvenser av detta är att de har mindre ansvar och mer tid och pengar över till deras fritid. Om man sen lägger till ökat risktagande bland ungdomar på sin fritid, med aktiviteter som oskyddat samlag och spritfestandet, då kan man se hur ökat drogbruk kan passa in i bilden.
Under post-modernism har också både konsumtions- och levnadsmönster förändrats. I hans beskrivning av dagens konsumtionssamhälle påpekar Bauman (1998:40-51) att det präglas av individualitet, en ’nu’ mentalitet, ett skapandet av sin social identitet genom ens konsumtionsmönstret, ett ständig sökande efter nya upplevelser och en avgudning av konsumtionsvalets räckvidd och möjligheten att välja. Men ett sådant enfaldigt beteendemönster kan man argumentera att det har skett en stor fragmentering av olika subkulturer med en sammansmältning av musik, kultur och klädsel till att forma något slags hegemonic tribalism. Här har målet ändrats från att göra motstånd inom olika subkulturer till en synlig konsumtion av allt som är ’in’ dvs. kläder, bilar, fritidsaktiviteter och även droger. Drogexperimentering och konsumtion blir till ett kontrollerat livsval av en medvetet-handlande individen som söker tillhörighet i dagens ungdoms- och ungvuxenskultur.
Kopplat till konsumtionsmönstret ligger en förändring i levnadsmönstret där fokus ligger i prestation och en framgångsideologi som grundar sig i hårt arbete och långa timmar på jobbet. Mestrovic (1997) påpekar i hans bok Postemotional Society, att känslokontrollen är alltmer viktig för att kunna fungera i dagens samhälle (Dahlgren, L & Starrin, B 2004:37) och Stearns (1994) beskriver hur viktigt självkontroll och befrämjande känslor som lojalitet är på arbetsplatsen (ibid:40). Forskningen visar att negativa känslor som kan förekomma från samhällets högre kravstruktur kan orsaka ökad risk för olika sjukdomar såsom hjärt- och kärlsjukdomar (Friedman & Booth-Kewley, 1987) depression (Kendler m.fl. 2003) och utbrändhet (Malasch, 1985). I deras teori om ’time out’ förklarar MacAndrew och Edgerton hur, med narkotikberusningens hjälp, det kan vara möjligt att stiga ut ur den vardagliga världens kravstruktur och krav på självkontroll och att göra sånt som annars inte skulle accepteras (Hilte, M 1996:141), eller som Elias och Dunning (1986) uttrycker det ’en kontrollerad avkontrollering av emotionell kontroll’ (Dahlgren, L & Starrin, B 2004:35): Drogkonsumtion som en rekreationssysselsättning kopplat till fritiden som ger en utväg från stress eller som ett desperat försök att fly från ett krävande vardagsliv.

Problemlösning

Enligt min uppfattning är det praktiskt omöjligt att lösa eller ta bort drogproblemet eftersom det finns ett väl organiserat kriminellt nätverk bakom droghandel och vinstmarginalerna är stora. Det ska alltid komma att finnas människor som vill använda droger, och där det finns efterfrågan, finns det tillgång. Jag tror att en långsiktig konsekvens av dagens ungdomars användning och experimentering med lätt droger kan vara en ökat tolerans för vissa sorters droger, givet att de konsumeras i rätt ’setting’. Här står beslutstagaren inför ett val, att fortsätta brottsförklara en aktivitet som alltfler människor engagerar sig i, (och som konsekvens har mindre kontroll över den) eller legalisera konsumtionen av vissa droger på vissa ställen, såsom i Holland, och på så sätt ta över kontrollen av vem som tar det, när och hur de tar det och till vilket pris.
Jag anser ett behov av policyförändring där de som använder droger betraktas som rationellthandlande individer och inte som viljelösa objekt och offer för samhällets olika strukturella förhållande. Med en sådan förändring kan vi övergå från en policy av kontroll till en välbehövd policy av kommunikation, en övergång från ’sluta omedelbart!’ till ’varför gör du det du gör?’. För att en sådan förändring ska kunna ske, behövs en förändring i den offentliga diskurs vad gäller synen och stämpling av alla brukare som missbrukare och som skapar det som Cohen (1972) kallar för ’moralisk panik’ (Hilte, M 1996:69) genom att koppla ihop missbrukandet med kriminalitet och i viss mån med AIDS. En uppdelning av droganvändare i olika kategorier såsom Incardi (1992) gjorde med hans kategorisering av drogbrukare in i 4 kategorier som han kallade för ’experimenterare’, ’sociala helgbrukare’, ’engagerade brukare’ och ’dysfunktionella missbrukare’ (Goldberg, T 2000:29) ska kunna leda till en ökad förståelse för vilka människor tillhör de olika kategorierna och varför.
Med fokus på kommunikation skulle jag vilja föreslå ett behov av kvalitativ forskning kring tre olika faktorer. Forskning kring ungdomars resande in i drogvärlden, som utforskar varför de börjar med hänsyn till olika faktorer såsom ålder, kön, ras, setting, drogtyp, sällskap och personlighetstyp. Forskning kring de faktorer som påverkar deras eventuella övergång från bruk till missbruk och om det vore möjligt att förutse vilka sorters människor är mera benägna att försätta när de väl har börjat. Såsom med alkohol, är det många som dricker men inte alla som dricker blir alkoholister, utan vissa människor pga. olika faktorer är mera benägna att bli beroende. Till sist behövs djupgående kulturell forskning som fokuserar kring de olika faktorer inom ungdomskulturen som har bidragit till att drogbruk betraktas som ’in’ och en alltmer sammanvävd del av mode-, musik-, dans-, fest och drickvärlden. Varför söker dem sig till droger istället för andra rekreationsaktiviteter?

2 motstående interventionsmodeller

Prohibition (avskaffning) och en narkotikafritt samhälle

I sin grund och botten är svensk narkotikapolitik baserad på en biokemisk förståelse där människor betraktas som ett objekt i förhållande till narkotika (Goldman, T 2000:305). Den teorins etiska ståndpunkt är att ’narkotika utgör en allvarlig fara för samhället och därför inte kan tolereras (ibid:250) och med hjälp av restriktiv kontrollpolitik skall ett narkotikafritt samhälle eftersträvas. Denna teori grundar sig i alkoholforskningen där det visas bl.a. att det finns ett empiriskt samband mellan per-capita konsumtion och problematisk konsumtion, en tolerant attityd ökar konsumtion och normer (och juridiska och ekonomiska restriktioner) som påbjuder låg konsumtion minskar både normalkonsumentens samt problemkonsumentens konsumtion (ibid:251).
Svensk narkotikapolitik kan anses ha fyra grundstenar. Den första är det ovannämnda huvudmålet om ett narkotikafritt samhälle. Den andra är förebyggande arbete. Detta sker på flera nivåer som t ex. en ökning av tullverkets resurser för att kunna strypa tillgången och en prioritering av en störningsverksamet på gatunivån där polisens arrestering av problematiska konsumenter och ibland rekreationskonsummenter leder till imponerande statistik och bidrar till att slå fast budskapet om att narkotikakonsumtionen inte tolereras (ibid:249). Den tredje grundsten handlar om mobilisering av den allmänna opinionen. Först och främst handlar den om en fastställning av klara normer mot narkotika där sambandet dras mellan narkotikamissbruk och kriminalitet och mellan narkotikamissbruk och val av en självdestruktiv livsstil. Här kommer statens och massmedias propagandamaskin in i spelet med skrämselpropaganda som använder sig av överdrifter och snedvridningar såsom att all användning av droger leder till självdestruktion, för att tydlig markera drogens fara. Sist, men inte minst kommer den mycket omdiskuterad restriktiv kontrollpolitik grundad i LVM som möjliggör tvångsvård där ’i akuta skeden av missbruk kan socialarbetaren dock ta över ansvaret för att bedöma den enskildes behöv av vård… det [är] möjligt att omhänderta missbrukare för vård mot deras vilja… om någon genom sitt missbruk utsätter sig själv eller andra för direkt fara’ (ibid:255). Igen försvarar beslutstagaren det etikiska dilemmat bakom tvångsomhändertagande av fria medborgare genom ståndpunkten att individen är kemiskstyrd av droger och inte är i stånd att förstå sitt eget bästa och då måste samhället ingripa (ibid:17). Kopplat till kontrollpolitiken finns en rad vård- och behandlingsmöjligheter, såsom avgiftning, öppenvård, frivillig institutionsvård, tvångsvård och övervakning där fokusen ligger på att bota problematiska drogkonsumenter. På senare tid har Sverige infört en begränsad användning av harm reduction (skadereduktion) åtgärder som metadonbehandling och sprututbyte, men fokusen ligger huvudsakligen på drogfri behandling.

Harm reduktion och ’legaliserad’ användning av lätt droger

Harm reduktion som modell står i stark kontrast till Sveriges resoluta avskaffning av narkotika, men i Holland har politikerna valt att ’legalisera’ personligt förbruk och försäljning av lätt narkotika (hashish och marijuana) mot reglering och kontroll. Den etiska grunden för ett mer liberalt synsätt på drogkonsumtion ligger i skillnaden mellan prohibitionisters betraktning av människor som en kemisktstyrd objekt och ett synsätt som tar hänsyn till individens rätt till självbestämmelse och ansvar för sina handlingar. Istället för en sträng kontrollpolitik har beslutstagarna i Holland bestämt sig för att påstå att lätt narkotika inte är inkörsporten till tung narkotika men istället betraktar det som ytterligare ett berusningsmedel, jämförbart med alkohol (ibid:305). De anser att användning av repression i deras narkotikapolitik bara ska öka den skadan som narkotika förorsakar på såväl brukaren som samhället i stort (ibid:306). De använder politiska åtgärder för att bekämpa drogtrafiken och prevention och vård av problematiska konsumenter på folkhälsonivå.
Harm reduktion grundar sig i en mer pragmatisk drogpolitik där droger inte betraktas som ett alltför säreget socialt problem; där drogkonsumtion kläs inte i sensationalistiska termer utan görs till föremål för en öppen diskussion som talar till intellektet istället för till känslor; drogkonsumenter betraktas som normala människor och vårdandet fokusera på omsorg (istället för botandet) där hjälpinsatser fokusera på att göra livet så dräglig som möjligt även om individen väljer att fortsätter med droger (ibid:317). Huvudmålet är att minimera problem i samband med konsumtion istället för att utplana det. I praxis handlar det om en rad olika metoder. Det första är en, i praktiken, avkriminalisering av droger, där ’droger förblir illegala, men att konsumtionen och i viss mån innehav inte beivras’ (ibid:308). Här finns en tydlig separation av lätt och tung narkotika, där lätt narkotika anses ha mindre risker och därför behandlas annorlunda. Resultat blir en åtskiljning av marknaderna för lätta och tunga droger, där köparen av lätt narkotika inte kommer i kontakt med tung narkotika, tunga missbrukare eller den kriminella subkulturer utan kan köpa legalt från kontrollerade verksamheter (coffee shops). För det andra satsar regeringen och olika hjälporganisationer på tydlig och användbar information och utbildning om droger riktat till medvetna och rationella människor som anses ställs inför ett val. Informationen undviker skrämselpropaganda och informerar istället om droger, deras användning samt hur man eventuellt kan leva med dem med så lite skada som möjligt (ibid:332). Vårdsinsatser fokusera på omsorg där det finns en legaliserad föreskrivning av metadon och heroin och en utbredd sprututbytesplan. Här hjälpas människor leva med deras drogvana och fokusen ligger i att ge problematiska konsumenter resurser att ta ett större ansvar för deras svårigheter samt att bestämma vad för slags hjälp de behöver och söka en lösning inom samhällets ramar (ibid:313).

Slutdiskussion

Att ungdomens drogbruk/missbruk är ett svårbegripligt fenomen är tydlig i uppkomsten av de två ovan nämnda motsatta former av narkotikapolitik. Även om drogmissbruk kan fastställas som ett socialt problem, är det inte lika enkelt att göra det för drogbruk. Här är problemet svårtolkat genom att kontrollerad användning av ’lätta’ droger kan jämföras med ’normativ’ alkoholkonsumtion och inte i sig är ett socialt problem. Även om vi är predisponerade att tänka på allt icke-medicinisk drogbruk som ett socialt problem och som moralisk fel, är det nödvändig att skära genom denna politiska diskurs och massmedias sensationalism och göra en distinktion mellan ’lätta’ och ’tunga’ droger. Om vi gör så kan vi se att det underliggande resonemanget bakom bygger på en absolutistisk hållning d v s att rekreationskonsumtion av lätt droger alltid leder till missbruk av tunga droger’ och på den nivå kan sanningen ifrågasättas.
I min argumentation har jag försökt att demonstrera hur de befintliga teorierna som förklarar drogbruk/missbruk inte har hållit fast vid sina konstruktivistiska rötter. Jag anser att de försöka tränga in dagens ungdomliga drogbruk i sina förklaringsmönster och glömmer den konstruktivistiska ontologins grundantagande att ’en förklaring är inte givet en gång för alla, utan är relativ till en kultur, tid och plats’. Genom att undersöka de trender som unga människor upplever idag i ett post-modernistisk samhälle, har jag försökt att komplettera de befintliga teorierna med andra faktorer som jag anser bidrar till en mer relevant förklaring av ungdomens drogkonsumtion.
Under mina anteckningar kring problemlösning och åtgärder har jag föreslagit, om den nuvarande trenden fortsätter, en policyförändring från kontroll till kommunikation och jag har pekat ut de ställen där jag anser att den befintliga forskningen är i behov av komplettering. Jag har också nämnt att om denna trenden fortsättar kan resultatet vara en attitydförändring när dessa unga människor blir vuxna. En sådan förändring kanske antyder att ’ett narkotikafritt samhälle’ är en utopi och att den nederländska modellen av harm prevention kanske är det effektivaste sättet att hantera en oundviklighet.

REFERENSER:

Basic Information: Narcotics Anonymous http://www.na.org/basic.htm nerladdat 2005-10-24

Bauman, Z (1998) Arbete, konsumtion och den nya fattigdomen Göteborg Bokförlaget Diadalos AB

Belknap, J (2001) the invisible woman: Gender, Crime and Justice 2 ed. Belmont CA: Wadsworth/Thompson Learning.

Bergmark, A & Oscarsson, L (2000). ”Sociala problem” I: Meeuwisse, A, Sunesson, S & Swärd, H (Red.) (2000) Socialt Arbete – En grundbok. Stockholm: Bokförlaget Natur och Kultur

Dahlgren, L & Starrin, B (2004) Emotioner, Vardagsliv & Samhälle. Malmö: Liber AB

Daniel Ankarloo (2005) Muntlig meddelande vid föreläsning på Hälsa och Samhälle introduktionskurs. Samhälleliga perspektiv på sociala problem o ohälsa. Malmö Högskola, Hälsa och Samhälle 2005-01-31.

Goldberg, T (2000) Narkotikan avmystifierad. Ett psykosocialt perspektiv. Solna: Academic Publishing of Sweden

Hilte, Mats (1996) Avvikande beteende – en sociologisk introduktion. Lund: Studentlitteratur

Meeuwisse, A & Swärd, H (Red.) (2002) Perspektiv på social problem. Stockholm: Författarna och Bokförlaget Natur och Kultur

Parker, H, Aldridge, J & Measham, F (1998) Illegal Leisure – The normalization of adolescent recreational drug use. London: Routledge

Sunesson, S (2000). ”Gemensamma teman – i stället för slutord” I: Johnsson, E, Laanemets, L & Svensson, K (Red.) (2000) Narkotikamissbruk – Debatt, behandling och begrepp. Lund: Studentlitteratur

Tops, D (2000). ”Den svenska narkotikapolitikens födelse” I: Johnsson, E, Laanemets, L & Svensson, K (Red.) (2000) Narkotikamissbruk – Debatt, behandling och begrepp. Lund: Studentlitteratur

Friday, November 05, 2004

Rest in Peace

At 02:00 this morning, my Grannie (my father’s mother) passed away. A person passing away is always tragic, but sometimes the circumstances make the passing away easier.
For a long time now, Grannie had suffered from Alzheimer’s and the disease had slowly stripped more and more of her away. Last time I saw her, I am not sure that she recognized me and she kept slipping in and out lucidity, but I held her hand and we looked through pictures in a magazine. Her grip was incredibly strong, almost as if she was fighting hard to stay with me, to grip onto the ‘real’ that she kept slipping away from.
Grannie was a Classics scholar at Cambridge and as I understand, a social worker who was involved at the beginning of the organization now known as Relate, the relationship counseling specialists. In many ways, she broke the mould for her generation. She was a very intelligent and warm-hearted lady, a great cook and had an almost encyclopedic knowledge about gardening.
Alzheimers is inexorable and slowly the body and the personality are separated. You recognize the person physically, but they are changed from the person you knew them as. Their personality flickers on and off like a faulty lightbulb, suddenly they are there and then they are not and slowly the gap between present and away gets longer. We are slowly realizing that Grannie may have fought this, almost as if her mind was split, with the light fighting the dark, both aware of each other.
There is a time for everything and I believe that Grannie fought to the end and then slowly released her grip on this world, by choice. She passed away peacefully and there is a lot to be said for that.

Thursday, November 04, 2004

Wrestling with a sasqwatch.

Once a week at ju-jutsu, we do mat wrestling. It is highly stylized, where you go down on your knees, bow to your partner and then wrestle until one or the other person is held in a lock and taps out. The purpose is to get used to being in the proximity of a person with aggressive intentions and then being able to think straight, when someone has your head under one arm, your balls in their other hand and are dragging the two to meet!
This week, I got paired-up with the class sasqwatch, who has a couple of negligible advantages over me when it comes to mat wrestling, namely that he outweighs me, has longer arms than me and is stronger than me.
… So, we bow and the games begin. It quickly starts looking like one of those staged WWF matches, as he grabs me with one arm, jerks me off my knees and slams me down on the mat. I role quickly to my left to escape a full body slam as 6’2’’ of hairy muscle comes slamming down exactly where my chest was only moments ago. Just like a cat, toying with a mouse, his arm shoots out, grabs me and slams me back down on the mat. This time he pins me and completes the full-body slam. I swear that I heard my rib fracture. I think I got a hairline fracture from wrestling last week and probably shouldn’t have been training last night, but we have the grading coming-up soon and blah-blah-blah... – Anyway, that aside, so there I am, lying under the full weight of neanderthal man, breathing is getting difficult and I am starting to see a bright white light; faced with rapidly diminishing choices, I go for the last option remaining open to me, reach inside his training top and give his nipple a severe tweak. This was an unexpected more and I swear that the guy’s voice broke there and then and he was off me in a shot. I rolled to me feet and was about to hopelessly fend off a vicious revenge attack, when the sensei shouts ‘Yame!’ – that’s one Japanese word that I do know and it means ‘Stop!’
Once class was over, Sasqwatch ambled over, told me that I was a cheating bastard and that he was looking forward to being pared-up with me for mat wrestling next week. So, I guess next week’s blog with be from my hospital bed as I recover from the shame of becoming Sweden’s first eunuch!

Wednesday, November 03, 2004

And then there was silence…

Ok, so finally I am ready to take-up my pen again and start writing my blog once more. I have acquired some essential pre-requisites, such as time and my new PowerBook and I am ready to write…

… but my blog was affected by a ‘bug in the system’ which took away all of the information from my master template and rendered me entirely unable to post anything to the site.

The kind people at Blogger answered my distress call and gave me the bad news that all modifications made to my template are lost, but if I choose a new template, I can once again publish my rants and raves.

So here goes…

I was out running with my running group last night and became meditatively mesmerized by the sound of 5 pairs of running shoes thrumming on the ground in unison as we pounded our way through a 14km loop of the town. It was a beautiful evening for running, 6°C and wind still. My run took on one of those rare moments, where your arms, legs and breathing are in synch and the run felt as effortless as walking. The group is talking about running the half marathon in Gothenburg next spring, and all of a sudden, it almost sounds like a good idea.